Förstasidan » Featured, Intervjuer

“Jag skriver när jag målar och målar när jag skriver”

31 mars 2015 Inga kommentarer

11044641_10152779162856270_5612492206547364693_n

Vi träffas där Stockholms skärgård tar slut längst in i Edsviken, och där utsikten inte kunde vara bättre. Anna-Carin Collin visar vägen till Oxstallet, där vi bänkar oss vid ett kafébord. Den gamla lantgården har skilts från Edsbergs slott och blivit Edsviks konsthall.

Frågorna som ska ställas till henne är flera och en del svåra, till exempel om man måste vara intelligent för att skriva.

Hon har nyss skrivit färdigt en roman som är klar för utgivning, hon har skrivit novell efter novell, som erövrat priser, hon fotograferar flitigt och nu står hon i en ateljé och målar om dagarna.

Hur hinner hon med? Skriva, måla, fotografera, ge skrivråd och terapi, vara på Facebook och allt det där andra.

Nej, Anna-Carin kan inte se några gränser: “Det är samma kreativitet som kommer ut på olika sätt.”

Vi smuttar på kaffet och tar en tugga av smörgåsarna. Anna-Carin förtydligar: “Jag tog paus från skrivandet för att måla, men egentligen gjorde jag inte det för jag hittade samma berättarröst när jag målade.”

acfonster

 
Hon målade en kruka med en pelargon bakom en gardin i ett fönster och förstod att detta var hennes tema då: “Det lite otydliga, det dimmiga med någon undertext som man inte riktigt vet. Jag formligen sprutade ur mig målningar med något diffust tema. Och jag tänkte att det här är ju precis som jag skriver. På sätt och vis fortsatte jag att skriva, trots att jag målade. Det är bara olika uttryckssätt.

Efter nyår var säcken med måleriet och utställningen ihopknuten. Det var ett halvårs process. Nu ska projektet med romanen avslutas. Jag är så jättesugen på att börja skriva något nytt nu.”

ac1
Foto©Mia Lewell

 

 

Anna-Carin talar lugnt och eftertänksamt, inte som man föreställer sig en person med många järn i elden.

Jag kan ibland vara rädd för att det jag skriver är för banalt och klyschigt. Att det antingen blir övertydligt eller för diffust. Det är samma rädsla när jag håller på med bilder.

Hon tänker efter. Jo, det är bäst när språket är enkelt, då är det inte tillrättalagt och försöker inte att förföra med det språktekniska. Då får vi lägga till våra egna fantasier och bilder. “Man ser ett konstverk och tänker, det där var väl inte så svårt. Men det gäller att våga göra det. Att komma på idén. Man ska nog inte anstränga sig så mycket så att det känns konstruerat. Det viktigaste är att det känns angeläget för en själv.

Du målar, reser, skriver, ser på tv, är på Facebook … Hur hinner du med allting?

Ha ha, jag hinner nog inte med allting. Jag är intresserad av allt som kommunicerar något, men det gör ju också att jag måste stänga av ibland, för det blir för mycket. Det är utmaningen för mig, gränssättning. Det är något jag behöver jobba med. Det är inte alltid bra att vara så snabbt på hela tiden. Men det är också min räddning många gånger att jag har de här sakerna. Det blir kanske någon sorts flykt från det jag borde ägna mig åt? Det stämmer att jag har svårt att bara vara liksom, att inte göra nånting.”

Jag är nog rädd för den där tomheten. Allt är möjligt, men man måste välja: Vad ska jag göra nu?”

Och så har du webbplatsen Kreagrafen, du är lektör, skrivarcoach och psykosyntesterapeut och …

Ja, ha ha, jag skulle ibland vilja släppa allt och inte göra nånting alls. Men jag får tråkigt alltså!

Anna-Carin har lätt för att komma på idéer, och många saker igång samtidigt. Kanske skulle hon ha en stab som jobbade med alla uppslag som hon själv inte hinner med?

Berätta om romanen

Jag växte upp på en bensinstation och har ofta fått höra att jag borde skriva om det. Det var en spännande miljö förstås, men andra verkar mer fascinerade av det än jag. Jag valde att låta Linn i min historia växa upp på ett kafé istället. Det finns paralleller, människor som kommer och går. Och så gränslösheten. Det hände att kunderna på macken kom upp i lägenheten på söndagsmorgnarna och knackade på mina föräldrars sovrumsdörr.

mamma-kom-aldrig-hem
Jag gillar att vara i flow, skriver aldrig något synopsis. Varje morgon gick jag ut i lilla stugan hemma och satte klockan på en timme. När den ringde så slutade jag skriva, oavsett var jag befann mig i texten. Var jag inne i något roligt så fick jag längta till nästa morgon.

Typiskt nog så måste rutinerna piffas upp. Anna-Carin fotograferade arbetsplatsen i stugan varje morgon. Men det såg för påvert ut. Därför lade hon en inspirerande bok invid datorn. Efter hundra dagar hade hon på det viset skapat en bokblogg från olika platser och alltid med en ny bok. Var det ett sätt att smita från skrivandets allvar på?

Några lektörskompisar läste och därefter skickade hon manuset till ett dussintals förlag. Flera, däribland Weylers, Pirat och Forum visade intresse, men manuset behövde bearbetas ytterligare. Det blev till slut Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag som skrev avtal med Anna-Carin. Utgivningen är planerad till hösten 2015.

Egna erfarenheter från resor, sjukdomar, tillstånd och relationer finns alltid med i berättandet. Och återkommande tankar. En metafor som länge följt Anna-Carin har funnit sin plats och mening i boken:

Om det börjar brinna i ett stall och man får ut hästarna så springer de tillbaka in igen. Det sägs vara något nedärvt från vildhäststadiet. I stället för att springa med elden efter sig tills de stupar, så vänder de för att springa igenom elden och ut i askan på andra sidan där det har brunnit färdigt.”

Måste man vara intelligent för att skriva?

Det underlättar – nej allvarligt, jag vet inte … Vad är intelligens för något? Jag kan tänka mig att det underlättar om man är till exempel musikalisk, har känsla för tajming och rytm.” Och så det här med gestaltning. Att visa hur en person är spänd, utan att använda ordet spänd. Ett bra knep är att läsa texten högt och se om känslan finns där.

Vad är det sämsta du har skrivit?

Det är en intressant fråga faktiskt. Det är nog när jag inte har varit närvarande, gjort det för smart och fiffigt, inte varit på det klara med varför jag behöver berätta det här.”

I mitt första romanmanus hade jag ingen plan. Jag ville bara se vad som hände när jag satte mig ner för att skriva varje dag. Och så dök det upp karaktärer utmed vägen. Det var spännande, men det krävdes mycket redigering och anpassning i efterhand. Det dög ändå inte och kommer antagligen aldrig att publiceras, men det har ändå fyllt en funktion. Ju mer man skriver, desto bättre blir man på att skriva.”

“Det är roligt att titta på gamla texter och tycka: Det här var väl inte så himla dåligt. Eller: Så här dåligt skriver jag inte längre.”

Jobbet som lektör?

Anna-Carin har hopp om alla. Det mesta kan bli bra. I början är det kanske bara en lerklump, men den formas så småningom. Någon gång har det väl hänt att till exempel språket är precis hopplöst i en text, men hon uttalar inte det. I stället går hon in i en skrivhandledarroll. Finns det en historia i texten, så är det den man tittar på. Nej, Anna-Carin ger inte upp hoppet om någon.

Vad är det som gör att du kan ge skrivråd?

Jag ställer mer frågor än ger råd: Hur skulle det vara om …? Har du funderat på att byta till jag-form …?”

Hon försöker få författaren att själv att fundera på scener, tempus, perspektiv och så vidare. Det ska vara författarens beslut. Som lektör kan man visa på skillnaden mellan att berätta och gestalta, att visa i stället för att använda adverb till exempel.

Vad är det bästa du har gjort?

Jag vill gärna säga min roman som ska ges ut nu, jag har inte tillräcklig distans ännu. Jo, men den är jag nöjd med. Min skräcknovell ‘Amanda skulle aldrig lukta hallon’ som vann Mörkersdottirs förlags tävling förra våren är jag förtjust i. Den bara kom. Levde sitt eget liv.”

Du var ju med i Nafs från början. Hur gick det till?

Jag fick en inbjudan av Roger Forslund att vara med. Jag tror att han hade sett mina texter på andra forum.”

Anna-Carin hade skrivit på diverse platser och tyckte att kommentarerna där inte längre gav så mycket. Nu fick hon tillfälle att vara med att organisera något nytt. Nafs  kom att bygga på inträdesprov och uppriktig kritik. De antagna medlemmarna var utsvultna på ett sådant forum och tömde byrålådorna. “Det var otroligt och jättehäftigt.” Det var ett härligt gäng och många är utgivna och i högsta grad aktiva.

Tänk att det har gått tio år.”

Vad gör du när du inte skriver?

Inte så mycket annat verkar det, eftersom att måla är att skriva och vice versa. Jo, hon går ut med hundarna Pop och Tess och lyssnar på böcker.

popotess

Har du blivit refuserad någon gång?

Ja, Gud ja!”

Men att refuseringarna ändå var ganska uppmuntrande, kan hon se så här i efterhand. Men just när de kom var det lite deppigt förstås.

Favoritförfattare?

Gillian Flynn skriver mörka historier med lite obehagliga huvudpersoner.  Belinda Bauers kriminalromaner har Anna-Carin sträcklyssnat på den senaste tiden. Det är de författarna som är favoriter, just nu. Och Slas förstås.

Skriver du något just nu?

Nej, fast ja – hon målar ju, och då skriver hon.

ac2Foto©Mia Lewell

Comments are closed.