Förstasidan » Noveller

Affärer (Monika Orski)

2 maj 2015 Inga kommentarer

800px-Sc_2

Det har luktat regn sedan jag gick hemifrån, men hittills har det inte fallit något. Jag sneddar över gräsmattan vid Bofills båge, raskt men inte med någon alltför påtaglig brådska. Visserligen är jag lite sen, man han väntar nog. Gör han inte det, är det inte mitt problem. Så jag går medvetet med stadiga men lugna steg, sneglar ofrivilligt mot två hundimitatörer som pissar ned körsbärsträden. De är ute tidigt numera, förr var det bara om natten fyllon gjorde så men nu har det inte ens hunnit bli riktigt mörkt. Idioter.

Jag går upp mot Södra station, och ser genast att han väntar på mig vid matbutiken på hörnet. Jag har aldrig sett människan förr, men det är uppenbart att det är han. Han verkar löjligt nervös och försöker kasta blickar åt alla håll samtidigt. Nå, han ser i alla fall inte ut att vara påtänd, och resten har jag ingen anledning att bry mig om. Affär är affär. Jag går rakt fram till honom.
– Jade, säger jag.
Han stirrar förbluffat. Jaja, tänker jag, kom över att jag är en liten medelålders tant och ge rätt svar nu, dumskalle. Men jag väntar tålmodigt medan han stirrar färdigt.
– Jade, säger jag igen.
Äntligen kommer han på att han har ett svar att avge.
– Det blir regn.
Bra, repliken råkar till och med vara ovanligt passande idag. Jag nickar och räcker över plastpåsen jag burit med mig. Han tittar ivrigt ned i den.
– Kolla varan, säger jag. Jag vet hur det är, man vill veta att man får vad man betalar för. Och veta att man får rätt betalt.
Han kastar en misstänksam blick på mig, men jag låtsas som ingenting, som om jag bara konverserar lite.
– För några år sedan var det en som försökte blåsa mig. En pundare. Han fick precis tid att ångra sig riktigt, riktigt mycket.
För att förstärka effekten ler jag mot honom och nickar uppmuntrande. Han sticker ned handen i påsen, jag kan riktigt se hur han går igång på att känna metallen mot sina tjocka fingrar, hur han inte kan låta bli att smeka den. Jag säljer inga dåliga saker, men i det här fallet är det dessutom en dyr vara. Han har svårt att ta handen från den. Så många idioter det finns i världen, tänker jag. Men det är inte mitt problem.
– Allt till belåtenhet?
Han nickar, sedan kastar han en orolig blick omkring sig. Förbannade amatör, vill jag ryta åt honom, försöker han skaffa sig uppmärksamhet. Men jag säger ingenting, jag bara sträcker fram handen och väntar. Han lägger en bunt inlindad i tidningspapper i min hand. Tidningspapper, suckar jag inombords. Det här är verkligen en riktig klant till amatör. Fast jag säger ingenting, jag bara ser till att titta inuti bunten och konstatera att den innehåller sedlar. Tjockleken känns rätt, men jag drar hastigt med fingret för att göra en grovräkning för säkerhets skull. Det ser ut att stämma.
– Okej, säger jag. Kul att ses.
Han nickar lite för frenetiskt, och nu har han stoppat handen i påsen igen. Jag suckar och gör mig beredd att gå vidare. Någon meter ifrån oss, vid ingången till matbutiken, sitter en tiggare. Jag söker automatiskt i fickan efter ett mynt att ge henne.

Medan jag har handen i fickan och blicken på tiggaren, passar han på att kliva in i butiken med kassen i båda händerna. En liten mataffär, tänker jag. Det kan inte vara sant, han satsar på ett så litet mål. Hur kan en så stor idiot ha råd med det jag nyss har sålt? Men det är förstås inte mitt problem, affär är affär.

Jag får tag i en tia, och släpper ned den i tiggarens mugg.
– Bäst att dra, säger jag och pekar bortåt.
Hon förstår uppenbarligen inte vad jag säger. Nåja, det angår mig på det hela taget inte. Jag sätter mig i rörelse bort längs stationsbyggnaden. Efter någon sekund hör jag smällar bakom mig. Jag vrider hastigt på huvudet, ser att någon springer ut från matbutiken. Jag hoppas att tiggaren inte skall komma i vägen, hon har inte gjort något. Så ökar jag takten lite och går vidare. Sedelbunten vilar tryggt innanför min kappa.

När jag hör sirenerna är jag redan framme vid Rosenlundsgatan. Killen borde ha haft all tid i världen att ta vad som fanns att få tag på och dra därifrån, men med tanke på vilken idiot han verkade vara skulle det inte förvåna mig om han har åkt fast. Det är inte mitt problem. Fast jag skall kolla polisnotiserna på nätet när jag kommer hem igen. Jag traskar vidare ut mot Ringvägen och känner de första regndropparna mot mitt lätt böjda huvud.

Comments are closed.