Förstasidan » Noveller

Det sista (Eleonor Telcs)

23 mars 2015 Inga kommentarer

IMG_20131229_154502

-Vad var det jag sa? säger hon.

Din mamma. Hon står högt upp på stegen med vit målarfärg i pannan och trycker penseln hårt, hårt mot lockläkten. Du ser henne underifrån. Den krusiga hjässan mot himlen som en trädkrona genom vilken sensommarsolens ljus silas och bländar dig. Hon har alltid stått på den där stegen, eller hängt vid en tvättlina, eller rotat i ett trassligt jordgubbsland. Du har nästan aldrig sett din mamma sitta ned. Det tänker hon inte göra nu heller, hon tänker stå kvar där uppe och ropa ned till dig det du för länge sedan förstått. Att du borde ha lyssnat på henne. Att du aldrig egentligen borde ha fattat ett beslut utan att höra efter med henne först.

Du stirrar upp på henne och öppnar munnen för att säga något, men orden har fastnat och om du inte hittar dem snart så kommer hon ha lagt dem i munnen på dig.

– Lyssna på mig mamma, säger du tillslut, rösten spricker, och du vet att du måste skynda dig att berätta för hon har aldrig haft tålamod, och plötsligt vet du inte var du ska börja.

*

Att hitta början, var det hela startade. Mamma vet hur ni träffades. Hon sa ingenting först. Men du kunde se i hennes blick att hon tyckte att det var banalt, ett helt ointressant sätt att mötas. Långt från de resor hon gjorde som ung och som hon tog med er på, dig och din bror, när ni skulle ha gått i skolan.
Du lärde dig många språk men fick inte behålla en enda vän.

Roy var bra. Du tyckte om hans varma blick och hans accent även om den nästan var en parodi på en amerikan som försöker prata svenska. Han hade snygga kostymer och ett tryggt jobb och när ni sågs för första gången IRL så var han nästan precis så som du föreställt dig efter veckor av chattande.

Han var inte snygg men han hade en charmig skrattgrop när han log och när han pratade engelska tyckte du att ha lät lite som en nörd i en amerikansk highschool-film. Samma känsliga, ljusa röst. Hans händer var torra och rena med välskötta naglar och första gången ni låg med varandra gav han ifrån sig en lycklig suck som du var tvungen att älska.
Allting gick fort. Ni hade väl båda kommit till det stadiet i livet då det inte finns någon anledning att vänta. Tillräckligt mycket stämde. Inte perfekt, det fanns några orosmoment, men du orkade inte se dem och när mamma en kväll ringde och sa att hon verkligen tyckte att du gjorde fel så kände du en plötsligt uppflammande vrede och bara två veckor senare hade ni växlat ringar i Stadshuset.

– Din mamma är sjuk, sa Roy till dig på bröllopsnatten och du skrattade åt hans hopplösa sje-ljud och det skulle dröja två år innan du såg din mamma igen.

Det bara inte blev. Ni köpte ett litet hus i södra Sverige, långt från huvudstaden och du fick ett jobb som inte förtjänade dig men som du var glad åt, och när Sara föddes blev du mest hemma med henne.
En dag när Sara låg i vagnen och tittade upp på dig med sina djupblå, kloka ögon var hon så lik din mamma att du var tvungen att sätta dig ner på en parkbänk. Som om ditt förflutna stod stämplat där i hennes ansikte, en påminnelse om allting du inte ville vara.

– Jag ska aldrig bli som hon, sa du högt till Sara och då vände hon hjässan åt sidan och hittade tummen och sög på den med läpparna som var lika Roys och ingen annan än Roys.

När mamma till slut kom på besök första gången fick hon sova i lillstugan. När Roy var hemma höll hon sig där. Men om dagarna, när det var du och Sara och hon, flyttade hon runt era saker i timmar. Hon gjorde det för att hon var bra på sådant, självklart. Hon har alltid haft ett fantastiskt sinne för ordning, din mamma.

När din bror var liten sydde hon en nappkalender. Ett stort lapptäckte med fickor för varje dag i månaden och så brukade hon gå och stoppa in napparna där när hon städade och hittade dem under soffan eller inkilade mellan sängen och väggen.

Hon började anmärka på ditt hår också. Och på dina kläder. Hon tyckte inte att du tog hand om dig själv längre.

– Gå till frissan så tar jag Sara, sa hon flera gånger och tillslut gjorde du som hon sa och fick en klippning nere på byn.

När du kom tillbaka satt hon ute i trädgården, i den gamla hammocken och gungade Sara mot sitt beniga bröst. Sara sov, tryggt och lugnt och det var en vacker bild, det måste erkännas, men den gjorde dig sorgsen på ett sätt du inte kunde förstå. Och hon tittade upp på dig, din mamma. La huvudet lite på sned och sa utan att le:

– Färga var väl en aning onödigt?

När Roy kom hem den kvällen blev han rasande. Han slängde runt pappren som hon lagt i prydliga högar på hans skrivbord. Du blev rädd, för första gången blev du rädd för honom. Och när du såg honom stå där med uppspärrade ögon och munnen i en smal springa, kom du att tänka på att ni aldrig haft ett riktigt gräl förut. Ändå var det som att du alltid vetat att det var just sådär han skulle se ut då, när han tappade all vett och sans.

Det blåste över så klart. Det gör det ju alltid. Mamma packade sin väska och reste tillbaka hem och ni flyttade längre söderut, till Tyskland där Roy fick ett jobb och du ringde mamma någon gång i månaden men det var lättare att hålla distansen när ni bodde i ett annat land.

Ibland hörde du hennes ord, hur de försökte tränga in under huden på dig. Försökte komma åt det lena i kärnan. När hon fick en särskild röst, det kunde vara ett hårdare tonfall, eller ett mjukare. Det kunde komma utan föraning, alltid inlindat i omsorg eller en moders rättmätiga oro.

Men oftast hörde du dem inte alls, orden. De pågick någon annanstans medan du stirrade på Sara genom fönstret där hon lekte med grannbarnen på den platta, leriga lilla tomten, eller när du omsorgsfullt rev av nagelbanden tills det blödde i huden. Inte mer än ett bakgrundsljud från tv:n.

Roy la på sig runt magen och stressade upp sig över att Sara inte fick något syskon. Han välte sig över dig ibland, om natten när Sara när som helst kunde komma in, och du lät honom, alltid med blicken mot dörren. Det gjorde inte ont och inte heller var det skönt. Det var något som gick över, fortare än Roy önskade. Som om hans kropp saknade en fjäder som förut hållit den upprätt. Nu fick han kämpa och ofta stelnade han till i en onaturlig position och föll ihop över dig. Hans skinn luktade annorlunda, kändes annorlunda. Fränare, surare och med en annan slags klibbighet. Kanske var det luften, maten eller dimman över åkrarna som gjorde det. Eller var det stressen, prestationen och huset som aldrig blev färdigt. Det fäste aldrig något mer barn i dig.

Ofta frågade han dig om du var lycklig. Han frågade det på ett sätt som gjorde att du förstod att han inte hade klarat av ett nej, som att den spända blodådern i hans panna skulle ha brustit där framför dig om du sagt det, och hela hans liv med den.

Du lugnade honom varje gång och det var ett svar som också lugnade dig själv. Som att själva frågan höll tvivlen borta.
Roy var inte bra på att ta ett nej över huvud taget.

Han blev orolig, du sa ja och så stillade sig allt.

Du hittade några väninnor. Ni startade en bokklubb och du tyckte om att läsa på tyska. Du tyckte om att dricka te med de andra och spela infödd tysk med specialintresse för litteratur. Du vältrade dig i språket, tog ut svängarna, och blev en uppskattad bokrecensent bland de här kvinnorna, alla belästa och kultiverade. En av dem hade kontakter vid lokaltidningen och du började skriva kåserier, en slags stillsamma betraktelser över årstidernas växlingar i det platta landskapet, och över människor du mötte på gatan. Sara sa sina första ord på tyska, och det var en märklig känsla.
Roy tyckte inte om dina nya tidsfördriv, och du behövde säga ja flera gånger för att allt skulle blåsa över. Ja, jag älskar dig. Ja, jag är lycklig. Ja, du är den enda för mig. Ja, du får ta min kropp. Ja, den är din, bara din.

Han brydde sig aldrig om att lära sig språket mer än några tekniska ord som underlättade hans jobb. Han dröjde kvar på arbetet om kvällarna och när han kom hem hade Sara för länge sedan somnat och hon slutade att fråga efter honom.
En dag för inte så länge sedan hittade du ett kvitto i hans ficka från en bar på ”Club Artemis”. Du hade inte behövt googla det, någonting inom dig visste redan vad det var för ett slags ställe, men du gjorde det ändå och fick dina misstankar bekräftade. Du var alldeles lugn när du stod där i tvättstugan med kvittot pressat mot strykbrädan. Det enda som störde dig var den malande oron över att inte känna något. Faktiskt ingenting alls.

Du teg om det den kvällen när han svettig och jagad kom hem. Du hade omsorgsfullt vikt tvätten, hans skjortor och kalsonger och dina och Saras tröjor. De låg i prydliga travar på vardagsrumsbordet och det var någonting med den där ordningen som kändes bekant och samtidigt alldeles främmande.

Roy halvlåg i soffan med ett glas whisky och stirrade i en tidning som han inte verkade läsa. Sara satt på golvet i sitt rum, omgiven av små filtade plastdjur som hon bjöd på olika sorters kaksmulor. Hon höll på att bli en allvarlig, mörkögd flicka utan vänner.

Och så du. I mitten. Som en del av sceneriet. En kuliss, eller kanske ännu hellre en statist. En ganska oviktig figur men som produktionen inte hade klarat sig utan, för då skulle det bli dålig teater.

Du såg det, helt klart och tydligt. Hur pjäsen fortgick runtomkring dig medan du gick där, mellan rummen, på gatorna, ute bland folk som du hälsade på, utan att vara en del av de riktigt stora känslorna.

Och när du såg det, var du tvungen att säga något. Det var emot reglerna. Det stod inte i manus. Det var en mening som bara kom till dig:

– Är du lycklig?

Roy släppte tidningen. Och det tomma glaset med whisky som rullade in under soffan. Han såg på dig och sekunderna gick emellan er och när han kom på fötter hade din hjärna redan registrerat vad som höll på att hända, så måste det ha varit.

För när hans knutna näve träffade ditt näsben, hade du redan satt dig på huk med armarna som ett bräckligt skydd för ansiktet.

Han drog dig upp igen. Skakade din kropp, slet tag om håret. Hjärtat rasslade runt där inne.

– Ifrågasätt mig aldrig mer igen! väste han i ditt öra och pressade ditt huvud så långt bakåt han förmådde.

Den kvällen tog du Sara med dig i bilen och körde. Lämnade allt bakom dig.

Man måste gå efter första slaget, hörde du i huvudet och om du tänkte det tillräckligt mycket skulle du kanske komma att tro på att det var just det du gjorde nu. Att du hade den styrkan och beslutsamheten.

Men när du satt där och körde, med ögonen så igensvullna att du hade svårt att se vägen, var du osäker på om det här var första slaget. Du var inte säker på någonting längre.

Det var åtminstone det sista.

*

Mamma lägger ner penseln nu. Hon vet redan allt det här. Hur det började. Hur du vägrade att lyssna på henne. Hur Roy sedan tog över alltmer av ditt liv och hur han inte lät dig träffa din familj. Alla klassiska tecken visade du upp och hon hade försökt, mamma. Många gånger hade hon försökt att ta dig med tillbaka.

Sista gången var för bara några veckor sedan. Hon hade stått utanför dörren och ropat ditt namn, men Roy hade inte låtit henne komma förbi och han hade kastat hennes väskor så att de gått upp och du såg bakom köksgardinen hur hon sprungit runt där på gräsmattan i säkert en kvart och samlat ihop sina grejer. Kvar blev ett lila glasögonfodral som Sara hittade under vinbärsbusken och när du kände på det hade du börjat gråta. En häftig, krampaktig gråt som du hållit tillbaka under många år.

Mamma vet också när du tillslut bestämde dig för att ta steget bort. Ett kort telefonsamtal. Du hade ringt henne så fort Roy somnat och hon hade hört på din röst att du gett upp.

– Kom hem! sa hon i luren och sedan hade du kört med Sara i bilen de där etthundrafemtio milen i nära nog ett sträck.

Nu börjar mamma kliva ner från stegen och utan att lyssna på vad du har att säga, avbryter hon dig:

– Ni kan bo i ditt gamla rum, säger hon. Sara måste lära sig svenska så fort som möjligt, för utan språket klarar hon sig inte länge. Imorgon får du skriva in dig på arbetsförmedlingen. Jag har köpt en uppsättning kläder åt dig. De ligger på sängen i ditt rum. Jag tänkte att du behöver något nytt, som passar din ålder bättre än de där kärringkjolarna som han tvingade dig att gå i. Du behöver bra, fet mat också. Bygga upp kroppen. Det ser ut som att du håller på att gå av på mitten!

Sara har klivit ut ur bilen. Hon står blek och allvarlig bakom dig och du vet att hon tittar på er. Du vet att det här är en viktig stund i både hennes och ditt liv.

Ur handväskan tar du upp mammas lila glasögonfodral. Dina händer är alldeles stadiga.

– Jag kom för att lämna tillbaka det här, säger du och rösten låter hård.

Mamma har kommit ner på marken. Hon börjar långsamt att gå emot dig. Du backar tillbaka mot bilen.

– Vi åker nu, mamma, fortsätter du. Hej då.

Hon har stannat. I septembersolen ser du hennes åldrande ansikte. Blicken på dig, på Sara och på dig igen. Du hittar inget namn för känslan i den.

Du släpper glasögonfodralet på marken.

Vänder dig om. Tecknar åt Sara att hoppa in i bilen.

När ni backar ut från uppfarten och den stora, vita villan med mammas tunna kropp i förgrunden skruvar du upp radion. Det är en låt med Lars Winnerbäck.

Sara börjar sjunga med på bruten svenska. Du vevar ned fönstren. Vinden i håret och motorvägen som ett stort, öppet flygfält framför er.

Du accelererar bilen och det suger till i maggropen.

Comments are closed.