Förstasidan » Noveller

Tio år, inte mer (Göran Jonsson)

14 februari 2015 Inga kommentarer
sodersjukhuset_1951-1

Majskymningen smyger sig på. Han har stått länge nu vid sitt fönster, i höghuset i Årsta, utan att ta blicken från sjukhuset på andra sidan viken. Det är en fotbollsmatch på teven. En match som han såg fram emot i morse. Det ena laget har röda tröjor. Som en grå fästning ligger Södersjukhuset där uppe på klippan. Enstaka fönstergluggar tänds då och då. Han försöker räkna ut bakom vilket fönster Sollan ligger.

Telefonen ringde i förmiddags och någon meddelade att hon hade ramlat omkull på jobbet och blivit körd i ambulans till Södersjukhuset. Han åkte dit förstås. Chefen sa att kunderna inte fick försummas, men det där med hans fru kanske inte skulle ta hela dagen.

I luckan sa de att han skulle ta hiss sjuttiotre till neurologen på sex trappor. Hon låg i korridoren i en säng med sådana där sidogaller och domderade om att hon inte hade tid att ligga där, hon var ju tvungen att laga maten till eleverna på skolan. Det var hamburgare, sa hon. Det är så typiskt Sollan. Hon går till jobbet även om hon är sjuk och i snöoväder ser man hennes tidiga steg till busshållplatsen. Doktorn sa att hon var förlamad och han såg ju själv hur ansiktet hängde. Han kände inte igen sin fru. Pupillerna var stora och svarta och stirrade förbi honom, in mot väggen.

Hela kvällen har han stått i deras lägenhet och stirrat på den där otäcka grå betongkolossen på andra sidan viken och tänkt att hon ligger därinne någonstans. Undras vad hon tänker. Vad känner hon? Fan han blir galen! Han måste få se henne! Vara där! Matchen är visst slut, men det är skönt att teven står på. Man kan väl inte gå in på ett sjukhus mitt i natten? Han skiter i om han var otrevlig mot Uffe som ringde och undrade hur det var. Han orkade inte lyssna på jollret om att det ordnar sig. Det var som fan vad handlingskraftig han blev nu då. Dojorna är på och den tunna jackan. Någon skulle bara försöka stoppa honom. Trapporna i kvicka steg och iväg!

Rutan i bussen känns sval av vårens nattluft och är som en hand på pannan. Den tröstar. Bussen far över Skanstullsbron. Han räknar de blekgula skenen från gatlyktorna som kommer och går, ett … två … tre … Däcken viner ensamma mot asfalten. Det är ödsligt på bron, ödsligt i bussen, ödsligt på Söder. I ögonvrån anar han någon diskret skugga som stiger på och viskar med chauffören Det går så satans långsamt. Han rullar pannan mot rutan. Bussen stannar, alla dörrar pyser upp, motorn tystnar och han stiger av liksom svävande.

De där dörrarna som bara glider isär är kusliga, särskilt som han inte hör dem, eftersom det bultar och susar i öronen. Han korsar den skumma och öde entrén med en känsla av att i nästa ögonblick bli haffad bakifrån. Han går en lång vitgrå korridor i nattdämpat ljus och är tacksam för att inte möta någon. Han ser endast den närmsta metern framför sig, lyssnar inte, gångarna saknar doft och han känner inte att han går. I änden av den fjärde raksträckan stiger han in i en hiss, trycker på sjätte våningen och korgen knirkar. Det är som om han letts av en osynlig hand den krångliga vägen genom sjukhusets katakomber. Och så är han ända framme vid dörren till rummet där Sollan låg senast i dag på dagen. Men nu måste han klara sig själv, väcka sina sinnen.

Försiktigt gläntar han på dörren och kikar in genom springan. Persiennerna är fällda för fönstren så till en början ser han bara en säng mitt i salen. Han smyger in och stänger dörren långsamt efter sig så att den inte skall ge ljud ifrån sig. Stannar innanför, håller andan och spänner öronen. Enbart suset från fläktarna och hans eget blodomlopp hörs. Först tänker han att hon inte är där, men så vänjer sig ögonen och han ser en diffus kontur. Han kan bara ana att det är någon i sängen. Hon är död, tänker han utan att bli överraskad, utan att bli rädd, är inte ledsen. Tveksamt närmar han sig sängen. Stannar halvvägs och lyssnar efter andhämtning. Hon är död, bestämmer han sig för. Tar ett par steg till och stannar intill henne. Han håller andan och lyssnar och skärper synen. Inte ett ljud, inte en rörelse, inte ett liv märks. Han vet inte vad han känner. Är det jubel, lättnad, sorg eller förtvivlan, han kan inte veta vad det är. Han trevar efter en hand. Från håret finner han hennes axel och arm. Varsamt följer han den ner till handen. Han känner på den, smeker lätt hennes lena hud. Där känner han plåstret efter det propplösande medlet hon fick i vecket mellan tummen och pekfingret.

Hon rör på fingrarna, söker ett grepp och trycker hans hand. De håller varandras händer orörliga och tysta. Det går en kvart eller timmar. Han lägger ner hennes hand försiktigt. Hon lever, hon är ensam och han anar den största sorg han haft.
*

Från den ena dagen till den andra blev de gamla och sårbara. Tänk ifall han också blev sjuk! Då skulle allt vara slut för dem båda, överlämnade till samhällets godtycke just när sista barnet flugit ut. Släkt och vänner ringde oftare än han orkade svara den första veckan. Sedan var de ensamma med alla ovana bestyr, fylla i papper, äta med knaffel och en och annan prusseluska på besök.

Ibland var det solsken men oftast snöslask och tunga konsumkassar på rullstolens handtag. De hade upprepat de tre T:na som de fått lära sig, tålamod, träning och … Vad var det nu, det tredje? I oplogad uppförsbacke står tanken still, men på krönet löper den igen. Tid! De ledsnade på träningen och tålamodet övergick i uppgivenhet efter femte året och den sista bostadsanpassningen. Tiden? Den bara gick. Ensamheten tärde och han blev bitter. Grät ibland för sig själv. Förbannade Gud! Om du finns och om inte så är det Din vilja, eller hur Din skojare? Varför förödmjukar du henne? Korta ögonblick av bråddjup och outhärdlig smärta då han inte var på sin vakt. Aldrig hade han älskat så mycket och motvilligt. Hon var en annan men han såg henne och hon var älskansvärd. Men han orkade inte älska med den stora sorgen.

Det dröjde tio år innan nästa propp slog in i hjärnan. Den var dödlig, och han var lättad.. De hade aldrig orkat en gång till. Hon hade sagt att det finns något mer efter livet. ”Annars vore det jävligt fräckt”, var hennes exakta ord. Och hon ville bli strödd över havet.
*

Det var i början av maj, den sköna maj då björkarna slår ut. Men den jävla maj det jävla året …

Comments are closed.