Förstasidan » Noveller

Ryggsim (Lisa Janmar)

7 april 2014 En kommentar
ryggsim

Pappan lägger i handbromsen och vänder sig mot sonen:

– Hur är det med Lotten då?

– Jo, men det är väl bra.

– Skjutsar mamma henne till träningen, eller?

– Ja, jag antar det.

– Två dagar i veckan?

– Jag antar det.

– Vadå antar? Antingen är det väl två dagar i veckan eller så är det inte det.

– Ja men jag vet inte! Jag vet väl inte alltid var de är. Fråga inte mig, fråga Lotten!

Pappan stänger av bilen men motorn fortsätter knäppa små hål i tystnaden. Den halvvuxna sonen lägger huvudet mot nackstödet och suckar svagt när han förstår att pappan tänker stå kvar längre än en tomgångsminut.

– Vad jag förstår simmar hon flera gånger i veckan.

– Kanske det, jag vet inte.

– Har du aldrig varit med och tittat?

– Seriöst?

– Nej. Nej, det är klart. Du har väl annat för dig.

Nu har motorn helt slutat låta och i tystnaden känns nybilsdoften ännu starkare.

– Vet du i alla fall vilka dagar hon tränar?

När sonen inte svarar fortsätter pappan:

– Ja, det är väl fortfarande Lundbybadet antar jag. Om jag bara visste vilka dagar det var så skulle jag kunna åka dit, och titta menar jag, om mamma ändå inte är där. Det skulle säkert Lotten tycka vore kul, tror du inte det?

Sonen tittar ut genom sidorutan. Sen ler han plötsligt och vänder sig mot pappan.

– Jag har i alla fall pratat med hennes tränare.

– Jaha, vad sa han då?

– Hon …

När det inte kommer någon fortsättning frågar pappan med en suck:

– Hon, vadå?

– Tränaren, det är en hon.

– Jaha. Men vad sa hon då?

– Hon undrade en sak.

– Vadå?

– Det är många andra som undrar också.

– Vadå?

– Hon undrade om vi visste …

Sonen pratar långsamt och väljer orden med omsorg:

– Hon undrade om vi visste att Lotten bara simmar ryggsim.

– Va?

– Hon simmar bara ryggsim och hon vägrar att simma något annat än ryggsim.

Pappan vrider blicken ut genom vindrutan och sen tillbaka på sonen igen.

– Du skojar med mig, säger han med ett leende.

– Nej, säger sonen. Hon simmar bara ryggsim.

– Varför då?

Sonen rycker på axlarna.

– Inte vet väl jag heller. För att hon flyter så bra kanske.

– Ja, säger pappan, där brås hon ju på er mamma. Inte när det gäller simningen, men med flytförmågan, menar jag.

– Hon är en liten kork, säger sonen.

– När det gäller simningen brås hon väl mer på mig. Men jag vet inte om jag … Ryggsim säger du?

– En fetkork, säger sonen.

– Vad sa du?

– Äh, det var inget.

Pappan hummar. Det prasslar om rocken när han krånglar upp mobiltelefonen ur ytterfickan.

– Jag har ringt, säger han och knappar på mobilen. Men hon har inte kunnat svara.

Han har tangentbordsljudet aktiverat och det klickar högt när han letar sig fram i telefonen.

– Men hon skickar alltid ett meddelande snabbt efteråt. Så här skriver hon till exempel.

Han harklar sig:

– Pappa, jag är på träningen och kan inte svara just nu. Det skulle bli så blött då.

Han skrattar till.

– Hon är rolig hon. Eller lyssna på den här: Pappa, jag kom precis tillbaka från en ovanligt krävande träning. Jag ber att få återkomma när mina mjölksyrenivåer har stabiliserats.

Han skrattar igen.

– Ja du, bara elva år gammal men uttrycker sig redan som en hel vuxen.

Han klickar vidare.

– Måndag, onsdag och torsdag. Tre dagar i förra veckan. Så mycket tränar hon alltså. Det visste kanske inte ens du?

Han klickar sig ut och lägger ner mobilen i knät.

– Det är bra att hon tränar, säger pappan. Nu när hon redan går på mellanstadiet, och sen ska hon börja på högstadiet och då är det ännu viktigare.

– Att hon kan simma ryggsim? frågar sonen.

– Ryggsim är också bra. Det viktiga är att hon kommer ifrån det där. Att de andra slutar, på högstadiet menar jag. Då får det ändå ta slut.

Sonen är tyst.

– Visste du att Mia vann distriktsmästerskapen i fyrahundra meter medley?

Sonen säger inget och pappan fortsätter:

– Ja det är klart, det var länge sen. När hon var ung alltså. Tio år sen kanske. Hon var en jäkel på att simma.

Pappan ler.

– Vi har så mycket gemensamt på det sättet, jag och Mia.

Han tittar ut genom bilrutan med ett brett leende.

– Ibland åker vi till badhuset och motionssimmar på helgerna, eller ja, vi har bara hunnit göra det två gånger än så länge.

Han skrattar till och vänder sig mot sonen:

– Du borde följa med nån gång! Du skulle se henne, hon är som en fisk.

Sonen tittar ut genom sin del av framrutan.

– När jag tänker efter, säger han långsamt, så är det nog inte ryggsim hon simmar.

Han vänder sig mot pappan:

– Lotten simmar inte ryggsim.

– Vadå, du sa ju att …

– Nej, avbryter sonen. Hon simmar inte ryggsim. Hon flyter mest omkring bara. Och så styr hon lite med händerna så här.

Han viftar slappt med ena handen.

– Det plaskar lite. Sen får hon en kallsup av en våg från nån som crawlar förbi. Då börjar hon hosta och det plaskar ännu mer.

Pappan säger ingenting.

– Men det var inte därför hon ringde. Tränaren ringde för att fråga om vi visste vad de andra barnen säger.

Pappan skrynklar ihop ögonbrynen som om han hade ont någonstans och han vänder blicken framåt.

– Tjocklotten, säger de. Tjocklotten, Fettlotten, Fettklotten, Tjocken. Typ så.

Pappan lägger båda händerna på ratten med en suck. Tjocka snöflagor dalar långsamt genom gatlyktornas sken och imman börjar lägga sig på bilrutorna. Sonen sträcker ut fingret och drar ett streck längs med rutans nederkant. Han tittar på droppen som har bildats av den uppsamlade imman.

– Tjocklotten, säger sonen. Det är väl därför hon inte vill gå dit längre. I baddräkt och allt. Det är väl därför hon flyter så bra också.

– Jag trodde …, mumlar pappan.

Han plockar upp mobiltelefonen igen, men låser inte upp den utan håller bara den blanksvarta, slocknade saken i handen.

– Jag trodde att simningen skulle göra så att … Jag förstår inte. Förstår hon inte själv att hon måste göra något? Hon måste göra något åt det själv. Förstår hon inte det? Det är bara hon som kan göra något åt det. Vad som helst. Ryggsim till exempel. Ryggsim hade varit bra. Vad som helst!

Det prasslar om rocken när han stoppar ner mobilen i innerfickan med ryckiga rörelser.

– Det börjar bli kallt, säger sonen och öppnar bildörren.

Precis innan han ska stänga dörren ropar pappan till:

– Du Anders!

– Vadå?

– Du kan väl crawla?

Sonen säger ingenting.

– Du kan väl visa henne, säger pappan.

Sonen slänger igen dörren med en smäll som får droppen på rutan att börja rulla. Pappan tittar efter honom. Sonen stannar några meter in på uppfarten och vänder ansiktet mot himlen. Där ute i det svarta syns inte de fallande flingorna men i gatlyktornas gula ljuskäglor myllrar snögardinerna tätt. Motorn startar med ett mjukt spinnande och nysnön knarrar under däcken när bilen försiktigt glider iväg.

En kommentar »

  • Lisa J said:

    Foto: Björn af Ekenstam
    Tack Björnen!