Det har luktat regn sedan jag gick hemifrån, men hittills har det inte fallit något. Jag sneddar över gräsmattan vid Bofills båge, raskt men inte med någon alltför påtaglig brådska. Visserligen är jag lite sen, man han väntar nog. Gör han inte det, är det inte mitt problem. Så jag går medvetet med stadiga men lugna steg, sneglar ofrivilligt mot två hundimitatörer som pissar ned körsbärsträden. De är ute tidigt numera, förr var det bara om natten fyllon gjorde så men nu har det inte ens hunnit bli riktigt mörkt. Idioter.

-Vad var det jag sa? säger hon.

Din mamma. Hon står högt upp på stegen med vit målarfärg i pannan och trycker penseln hårt, hårt mot lockläkten. Du ser henne underifrån. Den krusiga hjässan mot himlen som en trädkrona genom vilken sensommarsolens ljus silas och bländar dig. Hon har alltid stått på den där stegen, eller hängt vid en tvättlina, eller rotat i ett trassligt jordgubbsland.

Majskymningen smyger sig på. Han har stått länge nu vid sitt fönster, i höghuset i Årsta, utan att ta blicken från sjukhuset på andra sidan viken. Det är en fotbollsmatch på teven. En match som han såg fram emot i morse. Det ena laget har röda tröjor. Som en grå fästning ligger Södersjukhuset där uppe på klippan. Enstaka fönstergluggar tänds då och då. Han försöker räkna ut bakom vilket fönster Sollan ligger.

När solen lyser genom bordsduken blir dagen blekt gul. Man kan följa rutmönstret med fingret. Då blir det som ett stort system av trappor som går tätt, tätt. Upp och ner.

Pappan lägger i handbromsen och vänder sig mot sonen:

– Hur är det med Lotten då?

– Jo, men det är väl bra.

– Skjutsar mamma henne till träningen, eller?

– Ja, jag antar det.